Miserabel

Jag känner mig miserabel. Ensam. Frustrerad. Kom just hem efter Kulturnatten och det är vid sådana tillfällen som man inser att man både hatar och älskar Borås. Det finns ingen som passar perfekt, eller nej inte perfekt, någon som passar och där sätter vi punkt. Inga kommatecken, ingen men. Men, nej. Det är för långt bort. Det hjälper inte. Jag ritar vingar på mig själv i det rutiga blocket vid telefonen och ja du får också några (om du vill). Det hjälper inte, även om vi vill. Jag känner mig miserabel.

Jag flyr fältet, springer så fort som det bär. Det ulliga, gulliga, lulliga väntar. På vad då? De träffar mig alltid ändå, mörka, klara kvällar med huvudet mot skyn, det är det det skär som mest, då det skriker som mest. Då som tårarna rullar. Det är för långt bort. Ge det ett komma, kära du. Jag känner mig miserabel.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback